Idag blir det många bilder!

Idag har jag och kameran tagit en hel drös med bilder, så det blir ganska många här i bloggen. Och då har jag verkligen sorterat bort mycket *S*

Vädret var helt fantastiskt på förmiddagen och vi går ner till Klampen, Ida och jag. Jag behöver lite drivved och så är det ju så härligt att bara gå här och spankulera och njuta av tillvaron.

Idag såg det ut såhär vid kajkanten där jag satt och hade det bra i solen den 1 april.

DÅ, den 1 april, låg isen fortfarande kvar. Den här bilden är tagen för precis två veckor sedan.

 Att jag slår mej ner och bara sitter är det tråkigaste som finns, tycker Ida.

Här ser man kajkanten. Utanför den är det djupt. Riktigt djupt. Och på andra sidan ligger Akzo Nobel, en äckligt giftig fabrik.

Jag får gå en bit för att hitta nåt ställe där snön har tinat bort och det faktiskt finns drivved under också. Men här är ett bra ställe. Bara att välja och vraka. Jag har en påse med mej och plockar på mej några lagom stora bitar.

Ida tycker att vi ska traska vidare ut på klipporna. 

Det hade jag inte tänkt...

... men om jag inte hade följt med henne hade jag inte fått se dessa små gröna smultronblad. Det finns minsann hopp om vår!

Och utsikten är rätt betagande.

Någon har glömt kvar en gammal maggotburk och där smälter snön på sitt eget lilla vis och droppar ner i burken.

På eftermiddagen är det dags att gratta Vickan, som fyller år just idag.

 Vi bjöds på ett dignande fikabord med allehanda godsaker.

Emma, Alfreds mamma, som för närvarande är rödhårig och sitter här i mitten, gav mig ett användbart tips när det gäller min skärm. Man kan vrida den "ett helt varv runt" och liksom sätta tillbaka den "på rätt plats" bak på kameran. Och då blev det ju genast mycket lättare att fotografera och jag känner mig mera bekväm.

Johan har varit klar sedan klockan var halv nio i morse. Klockan 12 var det samling med cykelklubben och fram emot eftermiddagen dök hela gänget upp och lämnade av Johan hemma hos sig. Då hade de cyklat 18 km. De bjöds på fika, såklart.

Alfred var också där och uppvaktade faster Vickan.

 Och busade med kusinerna.

När vi åkte hem kunde jag bara inte låta bli att föreviga dessa små scillor som lyste så blå, så blå i en gräsmatta som solen tinat fram.

Väl hemma grillade vi och åt gott. Lugnt och fridfullt.