Morgon mellan fjä-ällen... *sjunger*

När jag gick på lågstadiet hade vi en Frööööken, som var religiös på riktigt. Tror jag att hon var iallafall. Hon påstod att hon hade sett en ängel och vi sjöng psalmer varje morgon, bad bordsbön både innan vi gick till matsalen för att äta lunch och efteråt, när vi kom tillbaka(!). Det låter som om jag gick i skolan på stenåldern och på sätt och vis gjorde jag nog det. Många sten-hårda regler var det på min skola... som till exempel att det var uppställning på linjerna i marmorgolvet innan vi fick "marschera" in i klassrummet i bokstavsordning under en period på mellanstadiet(!!!)... men det är en annan historia.

De där psalmerna vi sjöng har fastnat. Åtminstone en del av dem. En av favoriterna bland oss elever var "Morgon mellan fjällen, hör hur bäck och skog... " osv... I morse var jag inte precis i fjällen, men solen sken och det var rätt underbart att få vakna, kliva upp och mötas av sol och fågelkvitter, även om jag befann mej på Kalmarvägen i Granloholm, Sundsvall.

Brevbäraren fyllde postlådan idag. Hur mycket reklam som helst. Lönehelg och påsk samtidigt luktar PENGAR för handlarna. Kom å köp! Köp ägg! Köp sill! Köp godis! Och köp, köp... KÖÖÖÖP!!! Men där, mellan alla olika färgglada reklamblad låg två tjocka brev från Norge.

De innehöll godis, både för öga och gom. Till mej! Från forumvänner i norska scrapping.no. Blev otroligt fantastiskt glad och överraskad!!!

Och jo. Nog borde man ha en lapp på sin postlåda med nej tack till reklam. 

Solen skiner, fåglarna sjunger, snön tinar och jag har så förbaskat ont i magen. Men vi ger oss ut på tur längs Ljungan iallafall. Plötsligt hör vi ett konstigt ljud bakom oss. När jag vrider på huvudet för att se vad det är som låter, så ser jag...

 ... en cyklist! med vidhängande labradorkille. Jag tar Ida i pälsen och håller i henne medan de cyklar förbi. Fast det går inte så bra. Labradoren tycker att briarden är snygg och vill gärna hälsa. Hussen frågar om det är en tik och jag svarar att ja, det är det. Och hinner också säga att hon är så snäll... innan Ida, stöttad av mitt rejäla grepp i nackpälsen... säger WROOOOOARRGH! och visar hela garnityret mot grabben (den fyrbenta, alltså).

Hoppsan. Ursäkta. Men det var ingen fara. Klok husse, klok labrador.

Och sen langade jag raskt upp min lilla röda papparazzikamera och tog den här bilden av dem när de vinglade iväg på den mjuka isen.

Någon liten har tappat en vante.

Och sen var det väl ungefär slut på promenaden.

Kommentarer

  1. Oj då... vi hinner ju inte alltid med att fatta vad hundarna hinner säga tyst till varandra på ett ögonblick... för att sen säga det igen väldigt högt och tydligt!! Det är väldigt på sin plats att snön försvinner nu... tycker jag!!
    Ha det alldeles underbart!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Omständigheterna var sådana att det blev lite trångt, liksom. En i koppel och en med matten hängande i pälsen... förutsättningarna var inte så goda. Men som sagt var, ingen fara på taket alls ändå.

      Bort med snön, ja tack. Här tinar det och fåglarna sjunger för fulla muggar. Det är bra. Heja fåglarna! Och solen!

      Radera
  2. Ta rätt på magen! Nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Några dagar till kan jag nog vänta innan jag vänder ut och in på mej. Men tack för omtanken!

      Radera

Skicka en kommentar