Sol och mat

På eftermiddagen kompenserades hunden för den fnuttiga lilla morgonsvängen hon fått. Vi tar en rejäl prommis i solskogen.

Skoterspåren är tidvis jättefina men också tidvis väldigt moddiga och besvärliga att gå i. Det är lördag och massor med folk borta i pulkabacken vid Essviksvallen. Där stöter vi också på en lagotto med efterhängande matte på skidor. De står dock stilla, vilket kanske var tur för matten, för nämnda hund gör ett fult utfall mot Ida, som i sin vanliga sköna stil höjer svansen, viftar på den och går förbi med överlägsen blick. Är man till åren kommen och rutinerad behöver man inte varje gång berätta hur tuff man är. Underbara gamla hund!

Senare möter vi även en gul labradorhane med skrikande matte. Hon hade sin hanhundselaka hane lös i skogen och blev skräckslagen när Ida kom traskande säkert 15 meter framför mej. Ida stannade och väntade på mej, medan labradormatten slängde koppel på sin hund. Bakom henne kom ytterligare en människa medförande två hundar till. Samma procedur upprepar sig, jag lägger ett "snöre" runt halsen på Ida och så promenerar vi lugnt förbi, släpper sen loss henne igen och hon fortsätter framåt utan minsta lilla tanke på de där vovvarna.

Hon älskar inte alls alla andra fyrbeningar, men hon bråkar inte heller och det är gudomligt skönt att veta. Det ger henne stor frihet.

Här, under all denna bedrövliga snö, finns en stig. Den kan man gena ner till vårt lilla hus på. Men inte nu. Orkar bara inte plumsa i djupsnön.

Istället får vi följa den här skoter-autostradan neröver...

 ... mot bebodda trakter och trafikerade vägar. Koppel på och en liten omväg hem. Jaja, det blir väl vår nångång.

På kvällen tar vi en liten tur till stan, där Sture bjuder på middag på restaurang. Månne han var lite orolig att jag skulle bjuda på några fler konstigheter, i klass med gårdagens middag? Nej, det tror jag inte. Men himla gott och trevligt är det ju att gå ut och äta ibland! Räkcoctail till förrätt. Mums.

Glömde fota varmrätten innan jag hade kastat mej över den med kniv och gaffel. Oxfilé(!) med klyftpotatis, god sås, grönsallad och en liten tomatsallad. Smakar lika gott som det ser ut.

Tror inte att jag nån gång berättat om tossiga Ida, som skäller på månen?

Hon gör alltså det. Inte alltid, men ganska ofta. Det behöver inte vara fullmåne, det behöver inte ens vara mörkt! Det kan räcka med en tunn månstrimma på ljusblå eftermiddagshimmel för att hon ska bli stortokig. Svansen i vädret, rätt upp och viftande, och så tokskäller hon! Hon är en stolle, men en bra stolle *S*