En hel drös med bilder

Börjar med att beklaga mej lite. Ni ser den öppna luckan? Ni ser de tre "kontakthålen"? Ni ser det hålet längst till vänster? Där satt den nån sorts kontakt, som plötsligt lossnade och försvann IN i kameran. Där skramlade den omkring ett litet tag innan den uppenbarligen fastnade någonstans, för nu skramlar det inte längre. Men utan kontakt i det hålet kan jag inte ansluta sladden till kameran, den sladd som man använder när man överför bilder. Detta ska nu inte vara nåt jättestort problem, det är ju bara att ta ut minneskortet och sätta in det i därför avsett hål i datorn. Men, men.. just denna modell av Olympus-kamera använder ett helt eget system för minneskortet, som är av typen mikroSD. Det sitter i en liten adapter i kameran och denna adapter passar inte i nån dator, nej nej.

Tänker mej att köpa en kortläsare och efter många, många, många om och men så säger de på Clas Ohlson (för varför handla på ett dyrt ställe om man kan handla på ett billigt??) att den här mojängen ska funka. Jag tvingar dem att öppna förpackningen och prova och jo, det funkar. Och då är det "bara" att ta ut minneskortadaptern ur kameran, pillra ut det lilla mikroSD-kortet, sätta i detsamma i den här saken och sen plugga in den i lämplig USB-port på datorn. Det funkar ju. Men jag är rättså övertygad om att det fjuttlilla minneskortet inte kommer att tåla denna behandling under någon längre tid, så jag bör nog ge mej ut på jakt efter en ny kamera. Nån som har nåt bra tips? 

Jag vill ha en kompetent kompaktkamera med lång zoom och så ska den ändå vara snabb och ljusstark. Finns det nåt sånt, månntro?

Detta... jo, det är lilla pluttiga Ida, sisådär tre veckor gammal eller nåt.

Jag tror att det är hon med det röda halsbandet.

Det händer "en del" på tio år och jag skulle nog tro att det kanske tillkommit några läsare i min blogg (liksom det med all säkerhet har försvunnit minst lika många) och för dem vill jag bara berätta hur det var när Ida kom till mej.

Jag lärde känna hennes uppfödare genom att hon (uppfödaren) hade en hanhund som blev pappa till en kull valpar, som min dåvarande fodertik Blaze fick. Så småningom köpte jag en valp av henne, som tyvärr visade sig ha gravt höftledsfel (E på båda sidor, preliminärt avläst vid ca 7 månaders ålder). När jag var tvungen att låta henne somna in fick jag "istället" en halvvuxen unghane av denna uppfödare och så en dag ringer hon och säger:

- Hej! Du... jag har fått tillbaka en valp...

-Jaha, sa jag, som inte hade minsta lilla plan på att skaffa mej någon fler hund.

- Den är galen, fortsätter uppfödaren.

- Jaha, säger jag, fortfarande i hundraprocentig förvissning om att jag iallafall inte skulle ha någon hund. Allra minst en "galen" valp.

Då kommer det:

- Den skulle passa DEJ!

Hmmm. Ni har hört uttrycket "sådan husse, sådan hund". Att den här valpen var galen var ju en sak, men att just den egenskapen skulle göra att den passade mej??! Jag visste inte om jag skulle ta det som en komplimang, eller vad?

Men, ja. Ni förstår ju själva. Den "galna" valpen, som av en händelse var ungefär 7 månader, hamnade såklart här hos mej och uppfödaren hade alldeles, alldeles rätt. Hon, Ida, passade mej som hand i handske. Jag kunde inte fått en bättre kompis!

Nämnda kompis och jag tog oss en härlig, solig promenad ner till Klampen idag. Vi väntade ett par timmar efter klockslaget på detta anslag, så att alla skidåkare och eventuella funktionärer och annat löst folk säkert skulle hunnit gå hem. Och de hade de. Det var helt folktomt och alldeles underbart på "vår" lilla ö.

Bortsett från detta. Hur i hela världen funkar folk, egentligen?? Lastar in ett uttjänt laminatgolv i bilen (för det måste de ju har gjort, ingen bär med sej ett sånt här lass under armen, precis) och åker ner på Klampen för att dumpa det vid vägkanten?! Istället för att åka över på andra sidan vattnet och lämna det på återvinningscentralen i Svartvik?! Jag blir så trött.

Här står spårkälken, som gjort jättefina skidspår. Vi går fint och försiktigt i skoterspåret utan att sabba något för dem som vill åka skidor.

 Fast just här har Ida klivit ner med tassarna i spåret, det har hon. Det är hela fem plusgrader idag, fåglarna kvittrar och vi bara njuter!

Borta vid en av grillplatserna har någon samlat stenar. Både Ida och jag tror först att det är kvarglömda korvbitar eller nåt. Hon är före... och jag skyndar efter för att hindra henne att tugga i sej alltför mycket gammal äcklig mat. Men tji får vi, det är bara en stensamling. Så snopet. Speciellt för Fröken Briard, som bespetsat sig på ett skrovmål.

 Titta, titta! Där ute är det öppet vatten! Underbart.

Underbart är det också att rulla runt i snön och svalka ryggen lite, tydligen.

 Klar. Ska bara ruska snön ur pälsen.

 Har inte varit i närheten av en kam på ett tag. Borde ha varit det. Men är fin ändå.

Mattemänniskan funderar litegrann på att kanske, kanske låta klippa ner den här pälsen fram emot våren. Ida gillar faktiskt inte alls att bli kammad och hon ska inte ställas ut. Kanske skulle hon uppskatta att vara korthårig ett tag, frisyr à la riesenschnauzer? Vi kan låta det växa ut igen innan det blir kallt. Men jag har aldrig gjort det och känner ingen som har en maskin (och jag kan såklart inte klippa henne med sax). Anar att det kostar en smärre förmögenhet, kanske, att lämna in henne hos nån "hundfrissa". Så jag funderar vidare ett tag till. Än är det vinter kvar, säger mor... heter det i visan, så än får pälsen hänga med.