Tänka sej...

Ringde hit på morgonkvisten, efter en osedvanligt besvärlig natt. Hade tänkt försöka klara mej över helgen, men det kändes alltför tufft med pipiga luftrör och en hosta som håller mej vaken dygnet runt i stort sett.

Gruvar mej alltid för kontakter med denna vårdcentral, då de inte har för vana att vara så särdeles trevliga eller tillmötesgående. Men redan i telefon fick jag prata med en sköterska (en kille, kan det vara det som var skillnaden?) som inte ifrågasatte någonting av det jag sade, utan bara tyckte att jag skulle få en läkartid och ordnade en sådan redan på förmiddagen. Kors i taket!

När jag kom dit satt inte den vanliga sur-tanten i kassadisken, utan en vänlig själ som till och med log mot mej när hon tog betalt.

Hann sedan precis dänga ner rumpan på en bänk i väntsalen, så kom läkaren ut och ropade på mej. Direkt in på ett rum och hon tog mej på fullaste allvar. Lyssnade både på det jag hade att säga och mina lungor, kikade i halsen och i öronen... och tyckte att jag behövde få lite hjälp att andas. Jag fick byta rum och dit kom en sköterska med nån sorts cortisonihalatormaskin på hjul. Två omgångar fick jag andas och det lättade en del i mina pipiga luftrör. Skönt.

Sen fick jag medicin utskriven och begav mej till apoteket.

Och den här bilden blev ungefär lika luddig som jag känner mej.

På apoteket var det knökfullt med folk. Hemtjänstpersonal var där med en tjock pärm och skulle hämta ut ungefär sjutusen mediciner till sina vårdtagare. Såklart, att de måste få göra det. Men måste precis hela Kvissles befolkning också vara där samtidigt? Ja, tydligen. Efter en stund orkade jag inte stå längre, utan klämde ner mej mellan två till synes skapligt friska människor som också satt och väntade i receptkön. Hostig, snorig och hängig satt jag där. Ett par gånger försökte jag snyta mej "diskret". Det går inte, kan jag tala om.

Till sist kände jag att jag måste fräsa ordentligt och reste mej upp och gick så mycket åt sidan som jag kunde, för att folk inte skulle äcklas alltför mycket av mej. När jag fräst klart var min stol upptagen, såklart. Alla andra också. Jag hade väl ungefär sex personer före mej i kön och började känna mej aningen matt. Kvissles apotek är inte stort, det har två receptdiskar och den ena var ockuperad av hemtjänsten, som sagt var.

Men det blev en stol ledig och jag sjönk tacksamt ner på den för att fortsätta vänta. Vissen är ett milt uttryck för hur jag kände mej vid det här laget. Det tar på krafterna att vara "igång".

Plötsligt ropar en apotekspersonal, som avslutat sin kund, på mej. "Du där... kom ska jag hjälpa dej!"

Alltså, de såg hur jag mådde och jag fick gå före i kön. Jag har inte någon gång varit med om något liknande och blev helt rörd och började gråta. En annan personal kom och frågade om jag ville ha lite vatten. Det behövde jag verkligen och tackade ja. Svalde ner klumpen i halsen och torkade tårarna, men det var ganska svårt att samla sej.

Jag fick mina mediciner och vacklade ut, ganska darrig på benen. Tur att Sture väntade där med bilen och såg till att jag kom hem. Nu ska jag bara ta hand om mej och rappa på med att bli frisk, så det kan bli nåt annat, och förhoppningsvis lite roligare, att läsa om i den här bloggen.