Inget är som väntans tider

Idag väntar vi. Vi väntar på besked från sjukhuset. Vi väntar på positivt besked från sjukhuset. Och medan vi väntar är det svårt att hitta på nåt att göra. Det är på något sätt fullt upp att göra med att just bara vänta.

Men tiden går så sakta, så sakta. Jag skurar badrummet. Det är en bra sak att göra medan man väntar.

Jag byter lakan och kör två maskiner tvätt. Det är också en bra sak att göra. Medan vi väntar.

Man kan till och med kamma hunden medan man väntar. Det tycker hunden är en dålig sak att göra. Oavsett om man väntar eller ej.

Man kan också blänga på telefonen och fundera på om det är nåt fel på den. Men isåfall skulle väl Någon ringa på mobilen. Eller hur?!

Vi väntar.

Och äntligen, äntligen, äntligen... ringer den! Telefonen. I andra änden hörs en svag röst, en nyopererad samboman och husse ringer och säger att han är vaken och att allt har gått bra.

När jag lagt på luren gråter jag en stund. Lättnad, tror jag. Nu är det "bara" resten kvar. Nog så kämpigt, men det första är överstökat nu.

Nu är det verkligen dags att ta en tur i skogen. Det mest spännande som hänt där är att någon ätit en apelsin och slängt skalet framför den där timmerhögen, som jag fotograferade igår.

Ida väljer konsekvent den torraste vägen. Den här sjön är i vanliga fall en stig. Aningen sunkig, men dock en stig. Tro't om ni vill.

Att ha en skog alldeles inpå knutarna är verkligen skönt. Vi lufsar på och när vi kommer till den här stenen är det väl kanske 5 minuters väg hem. Härifrån ser jag sällan till Ida alls. Hon springer raskt i förväg och väntar hemma på gräsmattan. Sån är hon.

Ikväll blir det en brasa och kanske lite pyssel. Vi får se. Är rättså trött.