Sture går iväg med sina kryckor. Imorgon ska han byta höftled.
Hej då. Lycka till.
Oron gnager, förstås, även om jag hoppas och tror att allt kommer att gå bra. Ida och jag går ut och tittar på timmer (tittar och tittar, vi går förbi, bara) och smutsar ner fötterna i leran, där skogsmaskinerna har kört.
En väldigt gul svamp ser vi också. Iallafall jag.
Briarden vill inte blöta ner fötterna, så hon smyger på sidan, där det går. Skogen är väldigt blöt efter allt regnande. Själv har jag stövlar.
Och här ligger hon, Ida-Fian.... nu är det kväll och VAR ÄR MIN HUSSE?!
Bryr sig inte om att matten äter(!) en gång. Då brukar hon komma och kolla läget, men icke. Parkerad innanför ytterdörren ligger hon. Åt det där hållet. Med rumpan in och huvudet mot dörren.
Jag blir tårögd. Lillgumman, vi får vänta...
Hundar är väldigt speciella med sånt... fast man tycker ju att hon kunde ju göra mer nytta genom att hålla dig på glatt humör!
SvaraRaderaNu önskar jag er det allra bästa och att det hela avlöper snabbt!
Tack Hillevi!
RaderaI morse har hon varit lite som vanligt, fröken Ida, legat i sängen och gosat sej. Det är skönt att hon är här med mej och på nåt sätt så känns det ändå rätt sunt att hon saknar sin husse. Det gör jag också.
Åh söta väntar på husse, det avlöper nog bra ska du se och snart är han hemma igen och lite rehab och sen kan Sture följa med er på promenad ! Vi håller tummar och tassar !
SvaraRaderaTack för det, Åse!
RaderaJa hon är väl mer van att du är borta ett dygn lite då och då, Husse ska ju alltid finnas på plats! Hon verkar vara så klok Ida.
SvaraRaderaGamla hundar är ofta det. Kloka. Eller rutinerade. Vana. Det är en förmån att få leva med en hund i många år!
RaderaVåra hundar fungerar precis lika... det gör nog alla tror jag! Men det är lite ödesmättat att titta på dem där de väntar!
SvaraRaderaSynd om henne är det! Hon undrar ju så vart hussen har tagit vägen!
Radera