Kontroll?

När jag vaknar på jobbet och drar upp persiennen så är det denna syn som möter mej. Jag vet inte vad det är för en hund som sitter därborta på gräset, kanske bor den helt enkelt där?

Jag kommer hem mitt på dagen, efter dygnsjobbet. Vilken tur jag har som får komma hem och vara hemma när vädret är så fantastiskt höstvackert!

Vi möter lilla Selma med matte. En gång i tiden gick hon kurs för mej på brukshundklubben men nu har hon hunnit bli 9½ år. VART tar tiden vägen?!!? Jag minns det som om det var igår, eller iaf inte mer än ett par år sedan. Hon och brorsan Sigge gick på samma kurs. De såg precis likadana ut. Och gör så fortfarande. Mamma var jack rusell och pappa lapphund. Då blir det den här modellen.

Ida har plötsligt fått för sej att hon vill leka och är alldeles tossig. Till sist får jag koppla henne, för vi blir stående en stund och pratar. Ida vänder ut och in på sej, gör lekinviter, gnäller och till och med småskäller lite.

Selma vänder demonstrativt ryggen till och äter lingon allt vad hon orkar. Hon tänker minsann inte leka. Icke.

Solen lyser och det höstgula gräset nästan lyser och längre bort på stigen leker solen tafatt med skuggorna. Det är så fint i vår skog!

Inte en enda orienterare har jag sett trots att den här kontrollen suttit uppe länge nu.

Och kontroll är det jag börjar fundera på...

... medan jag plockar de fina blåbär som faktiskt finns kvar fortfarande.

Kontroll. Är jag en sån person som vill ha kontroll? Är det viktigt att göra upp listor och scheman och sen följa dem? Vad händer om saker och ting inte går som jag har tänkt?

Det är dubbelt, det där. Visst är det skönt att veta vad som ska hända och när, hur jag ska göra i olika lägen och hur jag inte ska göra. Men samtidigt så känner jag nog ändå att jag är väldigt flexibel. Går saker inte enligt planerna, händer det oväntade... ja, då kan jag rätt omgående anpassa mej efter det och göra på nåt annat sätt än jag hade tänkt.

Eller? Är det bara som jag tror??? Jag kanske är mer stelbent än jag vill inse själv. Jag vet faktiskt inte. Men jag inbillar mej iallafall att jag är ganska så bra på att ta dagen som den kommer.

Och medan jag filosoferar djupt där i skogen går Ida hem och säger åt Sture att hon vill ha kvällsmat *S*, vilket hon får. Själv kan jag bara inte sluta plocka förrän den lilla hinken är full med bär. Tur att jag inte hade en större med mej, för då hade jag väl varit kvar i skogen ännu!