Doktor och veterinär...

Klockan 13:05 anländer vi till Njurunda Vårdcentral, en imponerande byggnad med icke lika imponerande anställda. De tyckte igår att Sture nog kunde vänta till den 7 augusti (2 veckor!) på att få en tid hos en läkare. Till sist gick man med på att ge honom en akuttid, men påtalade noga att det var "en KORT tid, det får inte ta lång stund alls!!!".

Mån om patienterna/kunderna??? Inte så värst. Men det borde man vara, eftersom det är en privat driven vårdcentral. Funderar starkt på att byta. Det är alltid precis likadant. Man kan få komma på nåder, men helst inte. Det är en sådan känsla man får och det är inte så kul när man faktiskt behöver hjälp.

Det korta besöket resulterade i en remiss direkt till röntgen på sjukhuset...

... men först hade vi en annan akuttid. Med Ida hos veterinären på Sundsvalls Djurklinik. Tyvärr hade "min" veterinär Marie Verner på Berguvens Veterinärmottagning semester den här veckan, så det fick bli kliniken. Vi fick träffa den här tjejen, Maria, som Ida började med att morra styggt åt. Men då låg hon i bilen och veterinären kom ut för att hämta oss. Sen skötte hon (Ida) sej perfekt under hela besöket.

En grundlig undersökning där varenda kota klämdes på, alla ben böjdes och sträcktes, varenda liten tå pillades på, nacken och magen kollades... ja, hela hunden, alltså. Men sa Ida ett endaste litet pip? Nix. Hon är tålig när det väl kommer till kritan. Icke desto mindre gnällde hon i bilen på vägen hem senare...

Blodprover togs (det är det som görs på bilden, Ida är aningen olycklig) för koll av eventuell infektion, muskelsönderfall (DET lät läskigt, tycker jag) men inte det heller visade något fel. Aningen för många röda blodkroppar, som möjligen kunde tyda på uttorkning... och då bestämde man sej för att ge vätska under huden. Det kändes mer som att "vi måste göra nånting", men ok då.

Sen enades vi om lite smärtlindrande/antiinflammatoriskt och hon fick en spruta Rimadyl också. Den räcker till imorgon kväll och då ska vi påbörja en tablettkur med samma medicin. 10 dagar. Det hjälper kanske inte mot grundorsaken, men tar bort smärtan och under tiden blir hon kanske bra.

Några tusenlappar fattigare åkte vi vidare till Sjukhuset med hussen.

Där blev vi sittande i bilen i parkeringsgaraget i både en, två och tre timmar... väntande. Inte så värst kul, men vi hade inte så mycket att välja på.

Bilen var packad för Skåneresan, så det fanns faktiskt torrfoder, så Ida kunde få middag iallafall. Själv höll jag på att svälta ihjäl. Och efter tre timmar (plus timmarna hos vetten före...) var jag ganska kissnödig. Men tordes inte lämna bilen för rastning av mej och Ida för tänk om Sture helt plötsligt skulle dyka upp, stapplande på sina kryckor och så hitta bilen låst?! Det var ju jag som hade nyckeln... nej, det gick ju inte.

Så, via den stängda röntgen-avdelningen (där jag fick ringa på, släpptes in och fick förklara vem jag letade efter) blev jag skickad genom sjukhusets oändliga korridorer och bakvägar till akuten. Där hittade jag honom, aningen trött, less och hungrig, han också. Han fick reservnyckeln till bilen (vad bra att den var med!) och sen kunde jag gå på toa och...

 .. ta ut Ida. En fantastisk, dubbel regnbåge lyste över vårdskolans lokaler, men här hade jag bara mobilen att fota med, så det syns ju inte så särskilt bra. Den svarta pricken nertill i bild är såklart fröken Briard.

Vid 22-tiden hade en läkare berättat för Sture att han inte kunde se nåt konstigt på röntgen. Det är ju bra, och dåligt. Bra att det kanske inte behövs någon ny höftledsoperation, men dåligt för då vet man ju ändå inte varför han har så förfärligt ont.

Hungriga var vi, som sagt var, så vi körde genom driven på Max på vägen hem.

 Tyvärr lyckades de schabbla bort vår beställning och vi fick åka och ställa oss på sidan och vänta, vänta, vänta... innan de kom ut med maten. Max-skylten speglades i ett fönster på en gammal byggnad mitt emot. Jag försökte fota..

Klockan var ganska precis 23 när vi kom hem. Då var vi trötta, allihop.