Här äter vi lunch. Hemma på altanen. Pastasalladen ligger fint packad i varsin matlåda, såsen i en burk med tätslutande lock. Meningen var att vi skulle varit någon helt annanstans, nämligen på väg till Tranås och min lillasyster. Imorgon var tanken att vi skulle åkt vidare till Skåne och mina föräldrar.
Men. Det sket sej, skulle man kunna uttrycka det.
Men. Det sket sej, skulle man kunna uttrycka det.
Chauffören, sambon, Sture.... kärt barn har många namn... tar sej nämligen nätt och jämnt fram idag. Två kryckor levereras av en av sönerna och sen går det lite bättre. Men att sätta sej i bilen och köra genom halva Sverige... nänä. Fast själv är han envis som en gammal (ja, välj själv, jag tänkte skriva kärring) och tjurade på rätt länge och tyckte att vi skulle "försöka" åka ändå. Jamen, hallå??? När benet inte orkar längre, då?! Ska vi vända, eller kanske bara stanna vid vägrenen...? Och sen??? Jag säger nej och åter nej.
Ja, det är alltså (tror vi) en höft som spökar. Båda är opererade en gång och en av dem en gång till. Nu är det den vänstra som gör ont och det är kanske (troligen) dags för ännu en operation på den sidan. Ont gör det och det är inget vidare kul alls.
Senare på dagen erkänner mannen ifråga att det var bra att jag satte stopp för alla tankar på några längre utflykter just idag. Känns ju bra att vi gjorde rätt, även om det såklart hade varit roligt att komma iväg.
Och jag blir också ledsen. Två familjemedlemmar som inte mår bra är precis två för mycket.
Åh, Cornelia. Så väldigt tråkigt. Mina bekymmer var då verkligen små i jämförelse. Med Ida hoppas jag att hon bara vaknat på fel sida... visst, då? Och Sture... åh, hoppas att det lättar. Sen - och det tänker jag ofta när jag läser här - kan du inte, snällaste Cornelia, skaffa körkort du också? Ni är lite sårbara som det är nu. Önskar all bättring till folk och fä och åter glada mungipor
SvaraRaderaIda var pigg och glad som vanligt hela dagen till sisådär kl 16:15... då deppade hon ihop. I och för sej hade hon vilat en stund då, men gnällde lite när hon klev upp. Gammelkroppen som spökar igen? Sitter just nu och konstaterar att min veterinär har semesterstängt den här veckan... men det finns fler i den här sta'n. Vi får se hur det artar sej till imorgon.
SvaraRaderaOch sen är det på det viset att jag faktiskt har körkort. Men jag är övertygad om att ingen vill möta mej på nån väg, sittandes bakom ratten. Så jag kör inte. Så är det. Tråkigt nog.
Stort och varmt tack för din omtanke!
Det var då en dum övertygelse! Tror jag inte ett skvatt på, så duglig som du är. Kan jag hjälpa till så säg bara till - så långt är det inte och Gullkian är åter på topp. Det är helt allvarligt menat - och ALDRIG något besvär. Kram, Hillevi
RaderaDu är snäll som en ko, Hillevi (menat som en komplimang, givetvis).
SvaraRaderaSåklart att jag kan få hjälp med det där av nära och kära på närmare håll, men... nåja... än så länge ändrar jag inte inställning till min s k duglighet.
Tack ändå!
Jag skulle gärna möta dig på er lilla väg varje dag!!! Hoppas att både Ida-Fian och Sture kryar på sig fort som ögat!!!
SvaraRaderaKram, Maud
Hej på dej, Maud!
SvaraRaderaJag hoppas också på snabbt tillfrisknande här, men det ser lite dystert ut fortfarande.
Vi råmar allt vad vi kan mot bättring! Hälsningar Majros.
SvaraRaderaHej Cornelia!
SvaraRaderaOj så tråkigt med Sture och eran semester resa.
Nu är alla hundarna borta från Mellansjö, inklusive Lilla Zassa. Han har flyttat till Furusund nära Sthlm. Berättar mera när ni kommer bort. Krya på dig Sture och hoppas det inte är för allvarligt.
sinikka
Nämen, Sinikka.. vad tycker Kizzen om det, då?!
SvaraRaderaDet blir doktor och veterinär här idag, så ska vi väl få lite ordning på saker och ting, hoppas jag.
Men så tråkigt hoppas nu att båda de krassliga kryar på sig snabbt och att det inte är något allvarligt !
SvaraRaderaTack Åse!
SvaraRadera