Elefantfot

För två år sedan, nästan, blev jag biten av nåt elakt flygande kryp, vid fotknölen. Foten svällde upp och jag trodde i min enfald att det bara göra med mej som med hästar med svullna ben - traska på så mycket som möjligt så går säkert svullnaden ner. Jag hade fel den gången. Alltihop blev inflammerat och det slutade med att jag inte kunde gå alls, distriktsläkarjouren på midsommarafton och ordentligt med skäll av doktorn, som inte alls kunde förstå mitt resonemang. Jag skulle inte gå på foten alls. Basta.

I lördags hände samma sak igen. Jag blev biten av nåt, foten och fotleden svällde upp och jag blev varm, öm och eländig. Jag bestämde mej raskt för att inte låta det gå för långt den här gången och uppsökte därför vårdcentralen idag. Fick cortison och en uppmaning om att skaffa mej lite antihistaminer (pollenallergitabletter, alltså), så skulle det nog bli bra med foten snart. Hoppas att de har rätt.

När jag var hos sjukgymnasten på nämnda vårdcentral för x antal år sedan (även då med fotproblem, fast de där andra som jag plågas av lite jämt och samt), så slängde sjukgymnasten ett öga i min journal och konstaterade torrt att:
- Du har ju fyllt 40,  så då ska du ju ändå snart dö.

JO! Det är faktiskt sant. Hon sa så. Förhoppningsvis var det väl nån sorts skämt, men jag tog det inte riktigt på det sättet. Jag hade så ont i fötterna att jag nästan inte kunde gå och ville hellre ha hjälp än att höra nån raljera om mitt kommande frånfälle.

Idag sa läkaren att det här nog skulle fixa sej rätt snart, "för du är ju ung och frisk!"
Jasså, minsann. Det var ju ändå lite roligare att höra! *S*

Åldersnojja har jag inte, direkt, men att jag "snart" ska dö, det känns inte helt relevant. Hoppas jag verkligen! Jag är mycket hellre "ung och frisk".