Efter en ganska lång dag där jag och några kollegor och en hel drös med andra kommunanställda fått oss till livs ny(? eller iallafall kanske lite mer... eller åtminstone fått bekräftat det vi kunde redan) kunskap om tydliggörande pedagogik, så känns det rätt skönt att få komma ut i kvällsljuset. Vi gör en repris på gårdagen, en prommis på Klampen. Idag finns det inte en endaste liten människa här... skönt!

Sista små isblocken ligger och kämpar för sin existens...

... men vågorna plågar dem och kommer snart att ha besegrat dem för den här gången.

På vägen hem, mellan de sista två kullarna (för övrigt de enda två på den här lilla ön) kliver Ida plötsligt åt sidan och traskar iväg på eget håll. Jag gissar att hon fått nys på nåt som luktar "gott" och bryr mej inte så mycket om det. Hon kommer när hon kommer, som alltid...

Fast nu GÖR hon inte det! Hon brukar aldrig vara borta mer än någon liten minut eller två, sen kommer vallhunden farande för att se till att flocken (jag) inte kommer bort. Men icke... hon är och förblir borta. Jag är inte speciellt orolig, utan slår mej ner på en sten för att invänta henne. Hon kommer väl...

Slår en pling hem till Sture, mest för att få tiden att gå. Men han blir genast lite mer orolig än jag och kastar sej i bilen för att komma ner och hjälpa mej att leta(!) efter henne. Plötsligt får jag också för mej att hon kanske kan ha ramlat ner i något av alla de gamla militärvärn och klippskrevor som finns här ute. Åh, hjälp! Lilla gumman... :(

Jag "springer" tillbaka, ropar och visslar. Jag vet ju var hon lämnade mej. Men jag hör inga konstiga ljud. Jag ser henne inte heller, för det börjar bli ganska mörkt (se bilden ovan).

Då ringer Sture. Hon är hos honom, vid bilen på parkeringen. Hm. Attans lilla hund att skrämmas.