Var ute på lite ärenden idag och tänkte att Ida och jag skulle ta en liten prommis genom skogen hem. Sture skulle släppa av oss uppe vid Essviksvallen i ösregnet. Jo, för det REGNAR idag! Som tjejen på apoteket sa, hon var från Helsingborg och vi pratade lite om dialekter... jo, hon sa: Det här är ju precis som hemma i Skåne, regn och is och ingen snö.

Jag kunde bara hålla med, perfekt vinter har vi. Ingen snö att skotta. Och det gillar jag. Trots regn och rusk.

Åter till Essviksvallen; här gick det inte så bra att komma fram. Stormen Dagmar har härjat fritt och Sture fick backa härifrån.

På själva fotbollsplanen ligger det en hel del grenar och "trädskräp"...

... och några meter längre fram får vi lite problem att ta oss förbi även till fots. Men vi klämmer oss igenom, såklart.

Kan meddela att den fyrbenta tog sej fram aningen smidigare än den tvåbenta idag. Notera att det är ganska så isigt, så mina nya broddar kändes som en god investering.

Titta!

Här får jag plötsligt "ponnytjejsyndrom" och känner hur kul det skulle ha varit med en sån här stig när jag var liten och ute och red i skogen. Rena gymnastikhoppningsövningen att ta sig fram här, där träd efter träd efter träd ligger tvärs över stigen.

Snart hemma. Men var är vår stig??? Någonstans här under gran-och-tall-plockepinnet går den. Tur att man vet i vilken riktning man ska gå, åtminstone, för nån stig hittar vi inte här. Och hade vi hittat den hade vi inte kunnat följa den. Vi kliver över och traskar runt... och kommer hem så småningom.

Vilken förödelse.