Nu är det verkligen dags att titta till huset i Mellansjö, klippa gräs och så. När vi stökat undan det som måste göras tar vi en tur till stranden, där vi till vår förvåning upptäcker att vi inte är ensamma. Fyra ganska unga människor har kommit dit per båt samt campar i grusgropen. Till att börja med är de rätt trevliga, men det visar sej snart att de inte är det. De har med sej ett halvt systembolag i den här båten, på diverse ställen på stranden och i bäcken... den andra halvan av nämnda bolag har de nog redan druckit upp. Det ligger en stor hög med ölburkar, som de försökt elda upp(????!) på stranden och i buskarna står en av killarna och kräks. Och kräks. Och kräks. Sen förflyttar han sej bort till tallen, där barnen brukar leka. Och kräks ännu mera.

Och där gick gränsen för oss. Hur äcklig får man vara? Sture talade om för människorna vad han tyckte och upplyste dem om att vi är rädda om "vår" strand och förväntar oss att de städar efter sej och lämnar den i samma skick som den var när de kom dit.

Sen åkte vi hem. Visserligen var det underbart i vattnet, +22 grader är verligen skönt! Men sällskapet var i värsta laget.

Till och med badkrukan Ida klev i frivilligt idag. Sööööt är hon, även när hon är blöt!

Det här var delikat. Tusen gånger godare än det ser ut! Potatis, lök och diverse grönsaker i en salig blandning, gotta ihop med nån god grillolja och ös ner alltihop i en sån där liten käck grillkorg... mums! Fläskfilé till smakade toppen.

Lite vind blåste bort alla mygg som eventuellt hade tänkt gästa oss och vi satt ute och bara njöt av tillvaron, trots allt. Sen blev det en kvällsprommis med smultronplock och .... tja... livet är rätt bra! *S*